I den tid vi lever i idag kan jag observera, vilket jag räknar med att andra också har gjort, att folk stressande försöker uppnå något, ständigt sökande. Man bryr sig inte längre om nuet, utan vill gå längre, hela tiden, för att uppnå något ännu bättre, istället för att njuta av det man har. Ett sökande som aldrig helt bär frukt, eller där man alltid finner att det finns något fel med den man redan har.
Gräset sägs ju alltid vara grönare på andra sidan, men när man väl är på den andra sidan och blickar tillbaka mot den föregående? Då är den andra sidan.

Man söker och söker och glömmer bort att leva, tills man slutligen dör. För sent inser man vad man missat. Istället för att leta efter det finaste äpplet, efter utseendet, bland det oändligt många äppelträden i en trädgård som först slutar med ens död, bör man istället prova att smaka på dem, och njuta. Dock menar jag inte att man skall blint famla efter dem och riskera att få ett ruttet eller maskätet, men med synen kan man avgöra om utsidan pekar på en dålig insida, och ifall det inte är så kan man smaka.

En annan sak är hur folk ältar i antingen dåtiden eller i framtiden. För att känna sig fullständigt tillfredsställd måste man leva i nuet. Som många antagligen har märkt mättar bara nådda mål i ens sökning tillfälligt. Om man istället konstruktivt lever, utan att söka, slutar drömma, och istället försöker göra i alla fall något, så har man tagit ett litet kliv på en väg utan ändar eller riktningar, som endast finns för en själv, även om den möter andras vägar. Även om det är litet har man i alla fall tagit ett steg, istället för att bara sitta stilla och stirra mot något man ändå inte kan se.

Så stå upp, gå ut och lev. Försök inte förstå det. Försök ingenting, utan gör det istället.
Först därefter visar det sig om det var bra eller inte, men den risken tycker jag är väl värd för det man får ut av att ta den.