Angående livsstilar.

Folk tenderar att leva hektiska liv nuförtiden, där man försöker göra så mycket saker som möjligt på så kort tid som möjligt, kanske för att nå något mål man iallafall aldrig når fram till, eller så når man det, men tillfredställs endast tillfälligt. Men ansträngningen man lägger ned överstiger vida resultatet

Det är som om man tar droger.
Man blir tillfredsställd under en kort tid, men snart behöver man mer, och tillfredsställelsen minskar för varje gång, tills den mängden som krävs blir en överdos och man dör.

Istället bör man leva som man äter. Förutsett att man är normalviktig och äter tills man blir mätt (inte fördomsfullt menat). Om man lever och handlar när man är hungrig tillfredsställs man iochförsig också tillfälligt, men man mår bättre och kommer naturligt att bli hungrig senare igen, utan att tillfredställelsen avtar. Dessutom får man ut lika mycket energi av att äta sig mätt, som krävs av ens kropp och psyke. Om man försöker pressa i sig så mycket som möjligt för att tro att man blir mätt längre kommer man istället bara att bli utmattad och senare upptäcka att den normala portionen ej längre mättar, och man måste äta mer och mer. Då måste man bryta, inan det är för sent och man blir överbelastad och får ett sammanbrott.

Framför allt.
Gör inget bara för utförandets skull. Gör det därför att det är givande, men gör det inte heller bara för resultatet och glöm bort att uppleva utförandet.

Att stressandes pressa in så mycket aktiviteter på så kort tid som möjligt, endast för resultatets skull ger en tom, otillfredsställd känsla, och man undrar över varför tiden går så fort. Och det är ganska klart att man känner så om man glömmer bort att uppleva mellantiden. 

Sketch av Grotesco:

Passar min humor perfekt…

Jag flyger.
Flyger och landar sedan på en kvist, på en gren i ett stort träd.
Jag bryr mig inte om knakandet förrän grenen går av och jag faller.
Jag ser en annan gren under mig som ser lite starkare ut, navigerar mot den.
Av min fart brister ock den.
Den hastighet med vilken jag färdas mot marken ökar oroväckande, och jag skulle krossas om jag for in i en gren, stark nog för att hålla för kollisionen.
Marken är nära, alltför nära, och jag känner livet rinna ur mig, då det redan tycks veta att den ska dö, innan kroppen.
Abrupt far livet in igen, när en hastigt utsträckt hand fångar mig.
Jag bärs länge, darrar över mitt öde.
Slutligen kommer jag till och in i ett hus, där handen stoppar in mig i en bur, i vilken jag hålls fjättrad.
Förödmjukas, av en som anser sig stå över mig.

I den tid vi lever i idag kan jag observera, vilket jag räknar med att andra också har gjort, att folk stressande försöker uppnå något, ständigt sökande. Man bryr sig inte längre om nuet, utan vill gå längre, hela tiden, för att uppnå något ännu bättre, istället för att njuta av det man har. Ett sökande som aldrig helt bär frukt, eller där man alltid finner att det finns något fel med den man redan har.
Gräset sägs ju alltid vara grönare på andra sidan, men när man väl är på den andra sidan och blickar tillbaka mot den föregående? Då är den andra sidan.

Man söker och söker och glömmer bort att leva, tills man slutligen dör. För sent inser man vad man missat. Istället för att leta efter det finaste äpplet, efter utseendet, bland det oändligt många äppelträden i en trädgård som först slutar med ens död, bör man istället prova att smaka på dem, och njuta. Dock menar jag inte att man skall blint famla efter dem och riskera att få ett ruttet eller maskätet, men med synen kan man avgöra om utsidan pekar på en dålig insida, och ifall det inte är så kan man smaka.

En annan sak är hur folk ältar i antingen dåtiden eller i framtiden. För att känna sig fullständigt tillfredsställd måste man leva i nuet. Som många antagligen har märkt mättar bara nådda mål i ens sökning tillfälligt. Om man istället konstruktivt lever, utan att söka, slutar drömma, och istället försöker göra i alla fall något, så har man tagit ett litet kliv på en väg utan ändar eller riktningar, som endast finns för en själv, även om den möter andras vägar. Även om det är litet har man i alla fall tagit ett steg, istället för att bara sitta stilla och stirra mot något man ändå inte kan se.

Så stå upp, gå ut och lev. Försök inte förstå det. Försök ingenting, utan gör det istället.
Först därefter visar det sig om det var bra eller inte, men den risken tycker jag är väl värd för det man får ut av att ta den.

Körsbärsblommor fyller mina tankar.

I skrivande stund och sedan en tid tillbaka  har den japanska våren officiellt trätt in, i och med att körsbärsträden blommar. En viss kontrast mot det vita snötäcke som ännu håller sig kvar på marken, dock inte överallt, men i mitt farvatten. Mitt sinne har tyvärr ännu inte berikats med ynnesten att blicka emot de japanska körsbärsträden i sitt hemland, men någon gång inom en snar framtid lär jag nog göra det, såsom jag får njuta av alla andra läckerheter landet har att erbjuda. Mycket ser jag fram emot en picknick ibland de vackraste rosa färger, på det grönaste gräs. En idyll för stunden i en värld där allt för få njuter.

För att inte älta i framtiden lär jag under tiden göra andra saker jag tycker om, liksom det jag inte gillar att göra, och när väl de japanska körsbärsträd som faktiskt berikar Sverige blommar, gläds jag och tackar dem.

För att vara lite positiv, som ganska bra stämmer överens med hur jag känner mig för tillfället ska jag ge er en ny, mer positiv bild av hur man kan tolka ett visst ordspråk: ”Allt är inte guld som glimmar”. Detta brukar generellt sett tolkas som ”Allt är inte vad det ser ut att vara” vilket, enligt vad jag har lärt mig syftar  på att man måste vara försiktig i livet och inte bara acceptera, utan vara kritisk och misstänksam (inte överdrivet dock) då det man trodde var på ett sett senare kan visa sig vara på ett annat, vilket kan vara negativt.

Min tolkning av uttrycket är då att ”allt som glimmar är inte guld”, med vilket jag vill mena att något inte behöver vara perfekt, eller vara bäst (guld), för att bra eller fantastiskt (glimma).　Iochförsig anser jag att ”perfekt” är ett ganska kluvet uttryck, då det i hög grad beror på betraktaren. Dessutom Är oftast det ”perfekta” utan några skavanker oftast inte perfekt i längden, då man kan tröttna eller bli uttråkad av dess ”perfekthet” eller byta åsikt om vad som är perfekt. För mig skulle något perfekt inte vara ”perfekt” då fel och brister kan få mig att uppskatta det som är bra desto mer, eller helt enkelt så är något perfekt därför att jag inte låter min hängivenhet hindras av det som är negativt.

För att avsluta vill jag säga att positivitet är undeskattat av många i dagens negativa samhälle, med svält, krig, fattigdom, sjukdomar, allt för rika människor i kontrast mot den fattiga massan, överätande människor i kontrast till de svältande mm. Om man drunknar i negativitet sprids sorgen och tvärt om sprids glädjen om man är positiv. Som jag länge har ansett: De som mår dåligt eller är i en negativ situation varken mår eller får det bättre ifall andra också får det sämre eller mår dåligt, och ifall vi arbetar för välmående och glädje där vi kan blir det lättare för att det ska spridas dit där det behövs som mest.

冬鳥